Efter att ha inspekterat sig själv i spegeln letade hon i byrån efter något att ha på sig. För även om hon drömde så tänkte hon då inte gå omkring i sådant skamligt nattlinne. 20 minuter senare gav Leah upp med att försöka hitta några kläder som var i hennes stil. "Aja, det här får väl duga, men varför är allt i svart?". Hon bytte om till en svart topp och en svart kjol.
Nu när hon hade några kläder på sig som inte var allt för skamliga begav hon sig ut ur sovrummet för att utforska mer av huset. Hon skulle precis gå ut ur dörren när hon krockade med en annan person som var på väg in i rummet. Leah höll sig för huvudet där hon stötte sig och tänkte fråga vem personen var men hann inte förrän den personen drog med henne ut till ett annat rum. "Varför ser det ut som att hennes hud är lite ljusgrön? Varför har hon vingar? Vad är det här för person egentligen?"
- Titta Leah, jag har äntligen fått klart barnkammaren. Vad tycker du?
Leah tittade sig omkring i det lilla rummet.
- Jo, det är fint inrett här. Mycket mörka möbler dock.
- Jo, jag vet men jag tyckte det som passade. Du måste se dockan jag lyckades hitta. Den är bara så perfekt. Personen höll upp dockan framför henne.
Det var den konstigaste dockan Leah någonsin sett. Den såg ju rent av läskig ut.
- Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men den ser lite obehaglig ut.
- Obehaglig? Nu skämtat du väl ändå med mig? Den är ju så himla perfekt för er. Kolla bara på nallens tänder.
- Vad menar du med för er?
- Ja men du, Adonis och ert väntade barn.
När Leah hörde att hon skulle vänta barn svimmande hon.
- Leah, Leah vakna. Hur är det med dig?
Leah kände sig lite omtöcknad när hon försökte resa sig upp och huvudet värkte.
- Vars är jag och vem är du?
- Du är hemma så klart. Jag är Lillith. Du måste ha slagit huvudet hårt. Kom så gå vi ner till köket så fixar jag något till dig att äta.
Leahs huvud snurrade fortfarande medan hon satt vid barbordet och åt. Hon kände däremot att hon var hungrig och frågade därför Lillith om mer pannkakor. Lilliths pannkakor var i samma klass som hennes pappas berömda våfflor. De var helt utsökta och bara smälte i hennes mun. "Javisst ja det här var ju bara en dröm. Så jag behöver inte oroa mig för den påstådda graviditeten. Jag vaknar säkert när som helst".
Leah åt sina pannkakor lugn och ro medan hon intalade sig att det bara var en dröm. Lillith hade farit iväg på ett ärende efter att hon lagat en andra omgång pannkakor och lämnat Leah själv i huset. Nu kunde hon utforska huset som hon blev avbruten med tidigare. "Vad immigt det är på fönsterna. Är det här frost kanske? Vad är det nu det kallas för igen? Hmm......snö. Ja det snöar här. Första gången jag ser det. Vi har ju ingen snö hemma."
Leah stod en stund och tittade på de stora snöflingorna genom fönstret. Hon blev så förundrad över hur vacker snön var. Det var nästan så att hon önskade att hon hade det hemma också, men bara nästan. Kylan trodde Leah inte att hon skulle stå ut med när de i vanliga fall nästan jämnt hade kring 30 grader. Hon begav sig vidare till rummet bredvid köket. "Det måste var ett vardagsrum det här".
" En katt. Min lillasyster skulle ju ha drömt om det här. Hon älskar ju katter."
Leah fortsatte uppför trappen till övervåningen. Hon kom ju på att hon hade sett en gång och gyllene dörr till höger om barnkammaren. Hon var så nyfiken på vad som låg bakom dörren.
Till hennes besvikelse verkade det bara vara ett sovrum. Det verkade tillhöra någon som gillade naturen.
Leah var nu riktigt less på att aldrig vakna ur den här drömmen. Därför bestämde hon sig för att gå och lägga sig. Hon tänkte att då när hon vaknar igen så är hon säkert hemma.
Det fanns bara ett ord att beskriva vad Leah kände och det var en oerhört stor lättnad när hon vaknade upp i sitt eget rum. "Det var ju det jag trodde det var bara en dröm. Jag som blev orolig att vara gravid. Hur dum får man vara egentligen?". Hon skuttade glatt upp och gick till klädkammaren och bytte om. Sedan begav hon sig ner till köket för att äta lite frukost innan det var dags att träna med Akira.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar