Vintern var nu ett minne blott i Moonlight Falls och vårens färger gick att se runt staden. Leah kunde inte riktigt uppskatta vårens färger när hon grubblade över två saker. Det första var att hon på något vis lyckas stanna kvar i drömmen i över tre veckor. Inte en enda gång hade hon vaknat upp i sin egen säng. Visserligen ville hon stanna kvar här längre, men det var bara så underligt att hon inte hade vaknat ännu.
Det andra var känslan av att vara förföljd. Från början kände hon enbart av det när hon var utomhus men på sistone fick hon även den känslan medan hon var inne i huset. Hur hon än försökte så hittade hon aldrig någon. Det var på gränsen att Leah började undra om hon var paranoid. Hon hade varken sagt det till Adonis eller Lillith eftersom hon inte ville oroa de. De båda två var fortfarande oroliga över att hon skulle försvinna igen. Även om de sagt att de litade på henne så kunde hon se oron ligga där i bakgrunden. Därför betedde hon sig som att allt var normalt. Frågan var bara om hon var paranoid eller om det verkligen fanns någon där ute som förföljde henne och i så fall varför? För att skingra sina tankar ostört tog Leah med sig Keagan på en promenad i den ovanligt varma vårdagen.
"Konstigt jag känner mig inte förföljd alls. Det kanske bara var inbillning trots allt". Leah kände hur hon fylldes med en inre ro och njöt av värmen från solen. Innan hon promenerade hem igen så passade hon på att köpa hem lite solskyddslotion. Både Adonis och Keagan var väldigt känsliga för solen. Riktigt varför de var så känsliga förstod Leah inte. Den enda förklaringen hon fått från Adonis var att man kunde säga att det var en solallergi. Fast hon tyckte det verkade konstigt så hade hon sett vilka utslag solen gav Adonis vid för mycket exponering. Därför accepterade hon det svaret för tillfället, men skulle ta upp med Adonis om vad som verkligen låg bakom det hela. Det var dags att börja ställa lite frågor om tillvaron här.
Hon var fullt upp i sina tankar att hon inte märkte att hon redan var framme vid deras hem. Det var bara det att det inte fanns något hus där längre. Det enda som fanns kvar var en nedbränd mark där huset skulle ha stått. "Det här måste ju vara ett skämt. Har jag gått fel? Näe, grannens hus är där borta. Men vårt hus....det är.....borta". Plötsligt slogs Leah av panik. "Vänta nu. Var inte Adonis och Lillith hemma när jag for? Säg inte att............". Leah sjönk ihop på marken av ren förtvivlan. "Är de verkligen borta....?? Snälla säg att de inte vara hemma....snällaaa. Jag klarar inte det här..." Tårar rann obehindrat nedför hennes kinder.
Hon togs tillbaka till verkligheten när hennes mobil ringde.
- Hallå?
- LEAH ÄR DU OK?! Visst är Keagan med dig???! Vars är ni nu?!
- Han är med mig. Vi är hemma...vårt hus är borta........
- Stanna där. Vi kommer dit!
"Var inte det där....??"
Adonis kände sig iakttagen och tittade upp. När han såg att Leah stod där så kunde han först inte tro sina ögon. Hur var det möjligt? Men det spelade ingen roll hur det kom sig att hon nu stod där framför honom. Det han nu kände var som att en stor tyngd lyft från hans axlar. Han reste sig upp och drog henne till sin famn.
- Adonis, du tar i för hårt. Jag kan knappt andas.
- Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Du är verkligen här.
- Ja, jag är här. Men vars är Keagan?
Adonis tittade oförstående på henne och tittade sedan på pojken på golvet.
- Keagan sitter ju där, sa han och pekade på pojken.
- Det där är ju inte Keagan. Han är ju bara en bebis. Vars är han någonstans?
- Ta en dig en god titt på honom. Det är Keagan.
Leah gjorde som han sa och tittade noga på pojken. När hon insåg att det verkligen var Keagan var det som att en kall illning for genom hela hennes kropp. "Hur är det möjligt? Han var ju bara en bebis. Hur kan vara så stor?"
Adonis bad henne sätta sig på soffan så skulle han förklara allt. Han berättade att hon försvunnit spårlöst kvällen de tog hem Keagan från sjukhuset. Både han och Lillith hade kontaktat polisen och under flera veckor sökte de efter henne, men de kunde inte hitta något spår. Polisen gav upp sitt sökande efter några månader. Han vägrade tro att hon var borta och fortsatte söka efter henne medan Lillith hjälpte till med att ta hand om deras son. Hur han än sökte så hittade han inget svar till hur hon försvunnit. Det var precis som att hon gått upp i rök.
- Jag förstår varken varför du försvann eller hur du kan vara här helt plötsligt, men inget av det är relevant. Jag är bara så glad att du är här. Lova mig bara att inte lämna oss igen? Jag tror inte jag skulle klara av det.
Leah visste inte riktigt hur hon skulle svara. Hon förstod inte hur hon kunde ha varit borta i ett helt år när det bara gått ett dygn hemma. Hon hade inte lämnat de frivilligt heller. Hon förstod hur jobbigt det måste ha varit för de, men hon kunde ju inte förklara vars hon tagit vägen. Det enda hon sa till Adonis var att hon inte kunde förklara vad som hände, men lovade att inte lämna de igen. Hon gav honom en blygsam puss på kinden innan hon satte sig framför sin son.
Leah var med sin son hela dagen. Hon kunde inte släppa honom för en sekund. Hon hade ju redan missat en del av hans uppväxt och var inte villig att missa något mer.
När Lillith fått reda på att Leah var hemma igen så hade skutta glatt och kramat om henne minst lika hårt som Adonis. Även hon hade inte brytt sig om varför hon försvann eller hur hon helt plötsligt var hemma igen. Det enda hon sagt var att hon fanns där för henne om behövde prata. Det kunde vara när som helst och om vad som helst. Leah var så tacksam att ingen av de krävde något svar av henne. Att allt kunde återgå till hur det var innan hon försvann.
Hon höll nästan på att glömma bort att hälsa på sin katt Jinx. Alla häxor ägde en katt och Leah var inte ett undantag.
Det som ingen av de visste var att de alla var iakttagna. Det var någon som lurade där ute i skuggorna. Frågan var bara vem eller vad?
Innan Leah ens öppnade sina ögon så visste hon redan vars hon var. Hon var hemma igen. Ett hem som inte längre började kännas som ett hem. Visst var hennes riktiga familj här men hennes son fanns inte här. Hon kunde fortfarande känna hur det kändes att ha honom i sin famn och tårar rann nedför för hennes kinder. Det var däremot inte bara Keagan hon saknade utan även Adonis och Lillith. "Jag vill tillbaka."
Även om hon ville tillbaka på en gång så visste hon att hon måste vänta tills kvällen kom och det blev dags för sängen. Hon förstod däremot inte hur hon hade kunnat stanna så länge i drömmen utan att komma tillbaka. I vanliga fall brukade hon ju alltid vakna upp hemma igen efter en dag där borta. Hon försökte komma på vad hon gjorde annorlunda, men det enda hon kom på var att hon bett om mer tid. "Är det verkligen allt som behövs? Att önska mer tid?"
Leah orkade inte träffa någon från hennes familj så hon undvek de genom att spendera hela dagen med sin häst Akira. Att rida gav henne alltid en inre frid och för en kort stund fanns ingenting annat än den stunden. Det hon saknat mest hemma var just Akira. När allt kändes hopplöst så hjälpte alltid en ridtur.
Leah tyckte inte kvällen kom fort nog, men var tacksam över att hon sluppit träffa hennes familj under hela dagen. Hon drog nöjt över sig täcket och hoppades att hon skulle somna fort så att hon skulle få se sin son igen, men även Adonis och Lillith. "Jag kommer snart Keagan. Vänta på mig".
Till hennes glädje var hon tillbaka till Moonlight Falls. Den första personen hon ville träffa var Keagan och hon skuttade glatt till barnkammaren. Men där fanns ingen Keagan. "Ja han är väl med Adonis eller Lillith."
Medan hon gick nedför trappan kunde hon höra någon prata. "Det måste vara Adonis. Men vem pratar han med? Han pratar ju så barnsligt?". Väl i vardagsrummet kunde hon se Adonis sitta ner framför ett barn som såg ut att vara kring 1 år. "Vem är barnet och var är Keagan?
De kommande dagarna blev Leahs mage större och större. På så kort tid var hon nu redan höggravid. Det var skrämmande för henne hur fort graviditeten gått. Nu var det inte långt kvar tills ungen skulle komma. Bara tanken på att snart bli en mamma var fortfarande otänkbart för henne. Men när Adonis pratade mot magen kunde hon inget annat än att le och all hennes oro försvann en kort stund.
Att vara höggravid tog verkligen alla hennes krafter. Att bara ta sig till badrummet var jobbigt nog. Men med hjälp från både Lillith och Adonis fungerade vardagen. Lillith stod som vanligt för maten och städningen. Medan Adonis jobb var att muntra upp henne samt ge henne ryggmassage när ryggen värkte. Att bara ha honom i närheten gjorde Leah lugn.
Leah stod och tittade in i barnrummet, medan hon tänkte på den konstiga känslan hon fått de närmsta dagarna i magen. Det var som att ha fjärilar som flög omkring i magen så fort hon fick syn på Adonis. Hon kunde inte sluta le när hon tittade på honom heller. "Vad är det för fel på mig? Vad är det här för känsla? Jag har aldrig känt mig så här."
Länge grubblade hon över känslan när dagen för förlossningen till slut kom. Hon skrek ut av smärta när hon kände hur det vred sig i magen. Adonis skyndade sig packa med allt som behövdes och hjälpte henne ta sig till bilen. Han tryckte ner gasen och med rusade fart kom de fram till sjukhuset.
- Min fru ska föda, sa han stressat till sjuksköterskan bakom disken.
Förlossningen gick oväntat bra och Leah höll nu deras nyfödda son i famnen. För henne var det fortfarande ofattbart att detta var hennes son. Det här var inte hennes verklighet. Det spelade ingen roll att hon nyss fött honom, det var inte på riktigt. Det var bara på låtsas, en dröm det var allt det var. Hon behövde inte känna något ansvar för honom. Även om det var det Leah försökte intala sig själv med så kunde hon inget annat än att känna en enorm kärlek som for genom hennes kropp när sonen log mot henne. Adonis fick enbart hålla honom i famnen en kort stund innan Leah tog tillbaka honom igen.
- Hans namn är Keagan, sa hon medan hon log mot deras son.
När hon såg att Keagan somnat i spjälsängen så lyckades hon slita sig från honom och var på väg ner mot köket eftersom hon kände ett sug efter något att äta.
Hon kom däremot inte långt när hon kände hur hennes ben vek sig och allt blev svart. Det sista hon tänkte på innan allt blev svart var: "Keagan jag vill inte lämna dig...."
