Kapitel 18

- Du säger att jag ska göra vad? Leah stirrade häpet på Illana.

- Hur många gånger ska jag behöva säga det för dig? stönade Illana. Är det så svårt att begripa att
jag vill att du ska hämta ett drakägg och sedan få det att kläckas här.
- Ja men drakar finns ju inte.
- Finns inte drakar? Varifrån har du hört något så dumt, sa Illana och började sedan att vissla.

Leah tyckte det lät precis som om hon försökte kalla på något. När Leah sedan ser vad som flyger emot de kan hon inte tro sina ögon. Hur är det möjligt? Drakar finns ju inte...visserligen är det här en väldigt liten drake men....de finns ju inte...det är ju... omöjligt..

- Hallå, Leah vakna, sa Illana medan hon viftade ena handen framför Leahs ögon.

Leah rycktes tillbaka till verkligheten igen och men kunde inte sluta stirra på den lila draken.

- Jag antar att du tror på mig nu. Du har tre dagar  på dig att hitta ett drakägg och sedan ska du få det kläckas här, sa Illana och strök sina lila drake över huvudet.
- Va? Tre dagar? Ska jag leta efter ett drakägg själv? Men jag har ju ingen aning om vars jag ska börja leta. Tänk om jag stöter på mamma drake då? sa Leah skräckslaget.
- Lugna ner dig. Det är inte alls farligt att leta efter ett drakägg. Vi har många turister som försöker leta efter ett hela tiden. Det är ju inte så konstigt med tanke på att vår stad heter just Dragon Valley. Angående mamma drake och större drakar så är de utdöda sen 2000 år tillbaka och kvar finns några hundratal ägg. 
- Ok, men hur kan äggen överleva utan deras mamma?
- Det är oväsentligt. Du ska bara hitta ett drakägg inom 3 dagar och komma tillbaka med det hit. Efter det ska vi fortsätta på moment tre. 

Leah hade försökt argumentera emot Illana men det var som att prata med en sten. Därför satt hon nu på Illanas ena häst Shira uppe på berget och tittade ut över staden. Problemet var bara att hon hade ingen aning om var hon skulle börja leta. När hon frågat Illana hade hon bara svarat att det var Leahs uppgift att komma på det själv.

Hela dagen gick åt till att leta på alla möjliga platser. Hon letade på en gammal riddarkyrkogård, bland gamla ruiner, dammar, stranden och till med på den allmänna trädgården. Allt utan någon lycka alls.

Leah kom hem sent på kvällen och kände sig besviken på att inte ha hittat någon ledtråd alls till var ett drakägg kan finnas. Ok, 1 dag bortkastad så nu har jag 2 dagar kvar. Det borde väl räcka eller? Hon lade sig ner i sängen och funderade på hur hon skulle göra inför kommande dag.

Kapitel 17

Leah vaknade med ett ryck. Det var något som lät där ute, hon sträckte sig efter sin mobil och såg att klockan var 06:00. Hon lyssnade lite till och kom sedan på vad ljudet måste vara, en tupp som gal. Mot förmodan hade hon lyckas somna. Inte för att hon kändes sig särskilt utvilad direkt. Men vad kunde man förvänta sig med alla tankar som snurrande runt i huvudet på henne under natten. Leah klev motvilligt upp ur sängen och kunde se sig själv i spegeln ovanför byrån. Hon kunde inte förstå hur hon såg ut, bortsett från vissa drag så kände hon inte igen sig.

Men det skulle hon ändra på. Även om det var Dr. Newton som ändrade hennes utseende så kunde det ju inte vara så svårt att ändra tillbaka eller? Hon tog fram sitt trollspö och svepte den framför sig medan hon visualiserade sitt riktiga utseende. Ansiktet som sedan tittade tillbaka mot henne i spegeln var inte riktigt rätt...Fasen, vad gjorde jag för fel? Jag bytte åtminstone hårfärgen rätt. Ok, ett försök till.

Illana var ute och matade alla djuren när hon hörde ett skrik som kom inne från huset. Hon släppte hinken och sprang till Leahs rum. När hon öppnade dörren och såg Leah titta på henne kunde hon inte hålla sig för skratt.
- Sluta det är inte alls roligt, sa Leah surt.
- Vad då inte roligt? Har du sett dig själv i spegeln?, sa Illana och fortsatte skratta obarmhärtigt.
- Du måste hjälpa mig. Jag lyckas inte få till mitt utseende, suckade Leah hjälplöst.
- Jag kunde hjälpe dig men det tänker jag inte göra. Det här visar bara hur lite magi du kan. Jag vet barn som kan mycket mer än du. Jag får helt enkelt visa dig grunderna innan du ens kan fundera på att ändra ditt utseende.
- Menar du att jag ska se ut så här? Jag ser ju inte klok ut, sa Leah upprört.
- Du får väl se det positiva med att ingen lär känna igen dig och att du därför inte behöver skämmas, sa Illana smålog.
- Gud vad elak du är, sa Leah surt. Hon tittade en sista gång på sitt nuvarande utseendet och vände sig sedan om mot Illana igen och sa: Ska vi ta och börja då? Jag vill se ut som jag igen så fort som möjligt. 

Leah lade sig utmattat ner på gräset. Att träna var inte alls hennes grej, eller ja om man nu bortser från hennes träning med hästen. Men det här var något helt annat och vad träningen hade att göra med magi visste hon inte. Det enda hon visste var att det inte kan vara normalt att träna så här mycket i i en hel timme. Det var fasen brutalt och här låg hon nu helt oförmögen att röra på sig.  Hon hade inga planer på att göra något annat än att bara ligga här.

- Alltså det där var ju patetiskt. Du är ju totalt otränad. Ska vi hinna göra dig klar i tid så måste jag hjälpa dig lite på traven, sa Illana och viftade sitt finger mot Leah.

Leah bara tittade helt oförstående på henne men mitt allt så kände hon ingen smärta längre.

- Vad gjorde du?
- Jag tog bara bort din träningsvärk så att du kan fortsätta träna, sa Illana nonchalant.
- Tack då, men vad har det här med att förbättra min magi?
- I magi krävs det att man ska vara uthållig om man ska orka duellera länge med annan magiker och jag kan säga att det kommer krävas en hel del för att du ens ska ha en chans att orka duellera mot Derek.  Han är givetvis inte i samma klass som mig. Men att jämföra er två nu är som att jämföra en mygga mot ett lejon, sa Illana.

Leah öppnade munnen men stängde den sedan. Hon kunde ju inte annat än att hålla med Illana om hennes magi nivå, även om det kändes tungt att höra den jämförelsen. Ja, här kan jag ju inte ligga. Bara att se framåt. Jag kan ju inte bli sämre än vad jag är nu..
Hon klev upp och gick tillbaka mot skyttebanan. Hennes mål för dagen var att pricka rätt och hon skulle hålla på tills hon gjorde det.

Tio timmar senare klarade hon det. Först var hon osäker om hon verkligen prickat rätt så hon gick fram för att kolla på tavlan. Hon kände sig helt euforiskt att efter allt hennes slit äntligen ha lyckas. Hon tog några lyckliga dansvarv.
- Vad gör du? sa Illana och tittade konstigt på henne.
- Jag dansar lyckovarv, sa Leah log mot henne.
- Ok, men jag tror du ska se till att äta nu och sen gå och lägga dig. Jag har nya planer inför imorn, sa Illana och gick in i huset.

Kvar stod Leah och tittade efter henne. Det var inte alls den reaktionen hon förväntade sig. Hon kunde väl åtminstone ha sagt bra jobbat. Eller är det för mycket begärt..? mumlade Leah för sig själv och sparkade iväg en sten innan hon också gick in i huset.

Kapitel 16

Leah klev motvilligt ut ur taxin. Hon ville inte alls vara här bland främlingar. Visserligen var inte Dr. Newton en främling, men hon kände ju honom inte så väl. Hon tog emot sina resväskor och tittade upp mot uppfarten. Vägen upp mot huset var vackert utsmyckad med träd på båda sidorna och om Leah inte misstog sig så var det körsbärsträd. Hon gick där helt fascinerad av omgivningen.

- Leah innan du träffar Illana måste jag bara säga att hon är lite speciell. Det är ingen tvekan om att hon är den bästa inom magi världen och det har på sätt vis gjort henne arrogant. Vad jag vet så finns det ingen som kan vara hennes like. Hon är även väldigt rak på sak så försök att inte ta illa upp. Jag en till sak.....

Leah visste inte vad hon skulle tro om den här Illana Varga. Hon verkade vara en svår person. Leahs motvillighet blev bara starkare och starkare. Behövde hon verkligen vara här. Kunde de inte ha fixat det där hemma. Ju närmare ytterdörren de kom desto mer fick hon hindra sig själv att inte vända om. Hela hennes inre skrek vänd om. Till slut stod de båda där och Leah hörde hur ringklockan dånade inifrån huset. Personen som sedan öppnade dörren var inte alls som hon föreställt sig. I för sig hade hon ingen helt klar bild av Illana men det var inte riktigt så här hon trott hon skulle se ut.

De blev insläppta in i huset och Dr.Newton presenterade Leah lite kort för Illana innan de började prata om gamla goda tider. De bad Leah sätta sig i soffan medan de två gick in köket. Efter ha suttit där ensam i nästan en kvart började hon fundera varför de dröjde så länge. Så hon började gå mot köksdörren men hindrade sig från att öppna dörren när hon hörde de prata om henne. Istället för att gå in i köket stod hon utanför och lyssnade med örat tryckt mot dörren.

"inne i köket"
- Har ni inte berättat sanningen?! Hur tänker ni egentligen!? sa Illana frustrerat.
- Vi kom fram till att det var bäst att vänta tills tiden är inne.
- Jag förstår inte hur ni har tänkt att jag ska hjälpa henne om hon inte ens vet allt. Det går inte, det är omöjligt.

- Ilana, du är den enda som kan hjälpa henne, sa Dr. Newton bedjande.
- Det är ett hopplöst fall säger jag. Det skulle krävas månader eller till och med år........................om inte? Ja, det skulle funka. Ok, jag ställer upp, men du vet vad det kommer att kosta dig.
- Ja jag vet. Jag ordnar det. Du behöver inte oroa dig över det.

När Leah hörde fotsteg komma närmare dörren skyndade hon sig att sätta sig ner i soffan. Ut kom Illana med tre koppar te och bakom henne var Dr. Newton. De pratade allihopa långt in på småtimmarna.

- Nu tror jag allt det är dags för sängen. Vi har en lång dag framför oss Leah, sa Illana och reste sig upp. Ja vi ses senare då Gregory.
- Jag kommer tillbaka om 2 veckor, sa Dr. Newton och reste sig upp också.

Leah satt ensam i soffan helt oförstående.
- Va, ska du lämna mig här ensam?
- Ja jag måste ordna en sak till Illana. Men oroa dig inte du är i goda händer. Derek skulle aldrig våga sätta sin fot här.
- Ja, men...sa hon hjälplöst.
Dr. Newton lade en tröstande hand på hennes axel och gick sedan därifrån.

Den natten fick Leah inte ett uns sömn i det lilla gästrummet. Hon låg och vred sig och tänkte inför morgondagen. Hon var nu ensam med Illana som hon inte var helt bekväm med. Hur skulle hon klara det här och vad är det de inte berättat för henne? Vad är sanningen? Alldeles för mycket tankar for i genom hennes huvud vilket gjorde att inte visste vad hon skulle fokusera på.

Kapitel 15

Ännu en gång vaknade Leah upp i sin egen säng. Hon började bli riktigt galen på det här. Det hände i alla fall inte varje natt längre, men just nu kände hon inte alls för att vara hemma. Hon hade inte tid med  det här. Hon måste tillbaka och lära sig mer magi så att hon kan skydda sin familj. Hon blundade och tänkte innerligt på sitt andra hem och öppnade sedan sina ögon, men hon var fortfarande hemma. 

Hon tog en djup suck men var inte villig att ge upp och fortsatte därför med sitt mantra men denna gång höll hon på längre. När hon sedan öppnade ögonen kunde hon inte tro på det hon såg framför sig. På något konstigt vis funkade det, hon var nu tillbaka hos Adonis. Däremot visste hon inte hur länge hon varit borta. Dagarna stämde inte alltid överens med varandra. Men hon kände att spelade ingen roll, fokusen låg på att förbättra hennes magi och för att göra det behövde hon hjälp. Om hon inte mindes fel så sa Lillith att Dr. Newton kunde hjälpa henne. Frågan var bara hur hon skulle få tag på honom. Hmm, sa inte Lillith att hon skulle ringa honom innan jag gick och lade mig? Eller minns jag fel? Bäst att fråga henne. 

När hon kom nerför trapporna såg hon resväskor stå framför ytterdörren. Även Lillith, Adonis och Dr. Newton stod där. 

Hon gick tveksamt fram mot de.
- Vad är det som händer? frågande Leah osäkert.
Alla vände sig om mot henne. Adonis gick fram mot henne och tog tag i hennes händer.
- Leah vi har ingen tid att förlora. Vi kan inte riskera att du försvinner igen. Jag vill verkligen inte att du ska lämna oss, men för familjens säkerhet är det här det bästa alternativet....sa han med sorgsen röst.
- Lämna er? Vad pratar du om? Hur länge var jag borta denna gång?
Även Lillith gick fram mot Leah och lade en lugnade hand på hennes axel.
- Du var visserligen inte borta länge denna gång, men vi kan inte vänta längre, sa Lillith.
- Alltså jag förstår inte vad ni pratar om? Vänta längre? Jag ska ju försöka bättra på min magi. Varför är det två resväskor här?
Lillith vände sig om och tittade bedjande på Dr. Newton. 

Dr. Newton förklarade för Leah att de var tvungna att resa bort till en plats där de med säkerhet visste att Leah inte skulle försvinna. Men det var enbart hon och Dr. Newton som skulle resa dit, de andra fick stanna hemma. Det var viktigt att inte låta Derek få reda på vars de skulle och eftersom de inte visste var han höll hus så använde Dr. Newton sina magiska krafter till att förändra Leahs utseende. Alla blev chockade över den otroliga omvandlingen. Inte ens Leah själv kände igen sig. Men för att riktigt lura Derek behövde de någon som liknade Leah som kunde stanna i huset medan hon själv var borta. Med om och men hade de lyckats hitta en vän med liknade drag som de sedan kunde förvandla med magi till en kopia av Leah. Dr. Newton ropade efter Tara som kom från köket. Leah bara stod och gapade när hon såg Tara komma. Hon kunde inte tro det. Det var som att se en exakt kopia av sig själv, det var rent av skrämmande. Visserligen var hon lite rundare än henne själv men det var slående likt. 

Hon hann knappt hälsa på Tara innan det var dags att fara iväg. Taxin stod nu utanför och väntade. Att ta farväl var inte lätt. Hon hade ingen aning när hon skulle få se de igen. Bara tanken att den här Tara skulle få bo tillsammans med de medan hon var borta kändes konstigt. Även om Leah förstod att allt det de sa var sant, men bara för att det var det bästa de kunde göra i deras situation så betydde det inte att det var lätt. Hon ville inte alls lämna de. Att vara borta från Keagan kändes svårast för henne. Han var så liten, men hon visste att han var i trygga händer. På vägen till taxin kände hon hur det knöt sig i magen. Skulle de verkligen  vara utom fara. Hon stannade upp och vände sig mot Dr. Newton.

- Kommer de verkligen vara säkra? sa Leah oroligt.
- Ingen fara Leah. Jag har lagt en beskyddande formel över huset. Det krävs en stor kunskap och kraft för att den ska förstöras, sa Dr. Newton lugnade. Det han inte berättade var att han visste att Derek skulle kunna komma på hur man skulle ta bort den. Tiden låg inte på deras sida och det var därför viktigt att påskynda Leahs magiska krafter.

Kapitel 14

Adonis, Leah och Lillith stirrade tomt ut i luften. Frågorna cirkulerade i deras huvud. Vem? Varför? Hur är det möjligt? Ingen av de visste vad de skulle säga och för blev tysta med sina tankar. De bara satt där och försökte greppa hela situationen. När de fått reda på att branden utan tvekan var anlagd så var det som att världen höll på att falla samman. 

- Tror du det kan vara han? Det kan väl ändå inte vara? Visst kan det inte, sa Lillith medan hon gick fram och tillbaka.

- Det måste var han. Kan inte tänka på någon annan än honom, sa Adonis och suckade djupt.

- Vem är han? sa Leah frågande.

Adonis tittade först på Lillith innan han sa med vemod att Derek är tillbaka.

Leah hade ingen aning vem denna Derek kunde vara. Ingen hon kände till. Kunde han verkligen vara orsaken till branden? Men Leah kunde se att Adonis och Lillith verkade tro att han var inblandad i det hela.

- Jag far till polisstationen för att få ut mer information om situationen. Lillith du kan förklara för Leah vem han är.

Med de orden tog Adonis bilnycklarna och gick ut genom dörren. Kvar stod Lillith och tittade efter honom. Hon visste inte i vilken ände hon skulle börja berätta ifrån.

- Lillith, vem är Derek?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, men han är nämligen ditt ex.
Leah tittade med stora ögon på Lillith och kunde inte tro på det hon hörde.
- Mitt ex? Jag minns ingen Derek.
- Det hade varit så mycket lättare om du gjorde det. Men jag förstår att det inte kan vara lätt för dig när du fortfarande inte fått tillbaka minnet. Derek var en trevlig man men när du lämnade honom för Adonis var det något som brast för honom och han förändrades helt. Han kunde inte släppa dig och gjorde allt för att få dig tillbaka. Till en början försökte han bara övertala dig att ta honom tillbaka men sen började han förfölja dig och vi blev tvungna att ordna ett besöksförbud. Vi trodde verkligen det skulle hjälpa att hålla honom borta och det var lugnt i flera veckor. Sen fick vi ett samtal från sjukhuset. Adonis hade blivit brutalt misshandlad och var i ett livshotade skick. När Adonis vaknat från operationen berättade han att Derek var den skyldige. Polisen fick tag på honom några dagar senare och han blev åtalad för dråp. Sju års fängelse fick han och därför borde han fortfarande sitta i fängelset.

Det var mycket information att ta in om denna Derek. Leah försökte minnas något om honom men inget kom upp för henne.

- En sak till du behöver veta Leah är att han är en trollkarl. En mäktig sådan till råga på allt. Jag tror det bästa vi kan göra nu är att fokusera på att förbättra din magi.
- Men jag vet inte hur jag ska göra det...
- Ingen fara. Jag ringer till Dr. Newton. Han kan hjälpa dig.

Leah kände sig överväldigad över all information om Derek och pressen att förbättra sin magi. Det hon behövde nu var inget annat än ren och skär vila. Hon var tacksam att hon kunde vila i deras nya hem och inte på hotellet. Bygget hade gått med stormsteg men det kunde man ju räkna med när både häxor och trollkarlar hjälpt till. Alla som kände familjen men ingen som Leah hade något minne om. Det gjorde att en hopplöshet växte sig större inom henne för var dag som gick. Skulle hon någonsin få tillbaka sitt minne?

Kapitel 13

För att inte tänka så mycket på vad som hänt riktade Leah all sin fokus på Keagan och intalade sig själv att allt kommer bli bra. Efter tio minuter dök de två personerna upp som hon mest av allt velat se. Hon satte ner sin son och gick fram och kramade om de båda. Ingen av de sa något, det fanns inga ord som kunde beskriva lättnaden de alla kände.

Den som först fick talförmågan tillbaka var Adonis.
- Det går inte att beskriva min lättnad av att se er båda oskadda. Jag blev tvungen att fara in på kontoret och hjälpa till med några dokument. Mitt i allt så ringde min mobil. Det var vår granne Hudson. Han berättade att vårt hus brann och att han ringt brandkåren, han varnade mig dock att inte ha så stora förhoppningar. När jag hörde det ringde jag genast efter en taxi och for hem. Väl framme förstod jag vad Hudson menade med att inte ha för stora förhoppningar. Hela vårt hus låg nämligen i lågor. Trots brandkårens tappra försök så gick vårt hus inte att rädda. Allt som fanns kvar är det du ser nu. Jag har ringt försäkringsbolaget och det verkar inte vara några problem med att få pengar till att bygga ett nytt hus, men tills vidare får vi lov att bo på ett hotell. Men som jag sa tidigare jag är glad att ni är oskadda, sa Adonis och drog in Leah till sin famn igen.

- Men om du var på kontoret när det brann. Vars någonstans var du Lillith?
- Jag var hos veterinären med Jinx. Det var dags för vaccinationen och jag förstod att du måste ha glömt bort det totalt så jag for iväg istället.
- Förlåt, det hade jag ingen aning om.
- Du behöver inte be om ursäkt. Med tanke på hur fort elden spred sig så var det ju bra att vi inte var hemma. Fast hade jag varit hemma så skulle jag ju ha kunnat rädda några av mina kära växter, men nu är de helt borta. Vissa av de har jag ju haft i flera år......sa Lillith sorgset.

Leah gav Lillith en beklagande klapp på hennes axel. Hon var oerhört tacksam över att alla trots allt var oskadda. Frågan var bara hur i hela friden började branden? Leah förstod det bara inte. Men hon kunde inget annat än att vänta lugnt med de andra tills de får svar från utredningen. Innan alla satte sig i taxin till hotellet tittade de över den tomma platsen där huset stått för bara några timmar sedan. För bara några timmar sedan var livet frid och fröjd medan det nu låg i kaos. Hur detta skulle fortsätta visste Leah inte men hon kunde ju inte tro att det kunde bli värre än det här. Med tiden skulle det visa sig att mer skulle komma fram till ytan. Det som för länge sedan var bortglömt skulle återigen hemsöka de alla.

Kapitel 12

Vintern var nu ett minne blott i Moonlight Falls och vårens färger gick att se runt staden. Leah kunde inte riktigt uppskatta vårens färger när hon grubblade över två saker. Det första var att hon på något vis lyckas stanna kvar i drömmen i över tre veckor. Inte en enda gång hade hon vaknat upp i sin egen säng. Visserligen ville hon stanna kvar här längre, men det var bara så underligt att hon inte hade vaknat ännu. 

Det andra var känslan av att vara förföljd. Från början kände hon enbart av det när hon var utomhus men på sistone fick hon även den känslan medan hon var inne i huset. Hur hon än försökte så hittade hon aldrig någon. Det var på gränsen att Leah började undra om hon var paranoid. Hon hade varken sagt det till Adonis eller Lillith eftersom hon inte ville oroa de. De båda två var fortfarande oroliga över att hon skulle försvinna igen. Även om de sagt att de litade på henne så kunde hon se oron ligga där i bakgrunden. Därför betedde hon sig som att allt var normalt. Frågan var bara om hon var paranoid eller om det verkligen fanns någon där ute som förföljde henne och i så fall varför? För att skingra sina tankar ostört tog Leah med sig Keagan på en promenad i den ovanligt varma vårdagen.

"Konstigt jag känner mig inte förföljd alls. Det kanske bara var inbillning trots allt". Leah kände hur hon fylldes med en inre ro och njöt av värmen från solen. Innan hon promenerade hem igen så passade hon på att köpa hem lite solskyddslotion. Både Adonis och Keagan var väldigt känsliga för solen. Riktigt varför de var så känsliga förstod Leah inte. Den enda förklaringen hon fått från Adonis var att man kunde säga att det var en solallergi. Fast hon tyckte det verkade konstigt så hade hon sett vilka utslag solen gav Adonis vid för mycket exponering. Därför accepterade hon det svaret för tillfället, men skulle ta upp med Adonis om vad som verkligen låg bakom det hela. Det var dags att  börja ställa lite frågor om tillvaron här.

Hon var fullt upp i sina tankar att hon inte märkte att hon redan var framme vid deras hem. Det var bara det att det inte fanns något hus där längre. Det enda som fanns kvar var en nedbränd mark där huset skulle ha stått. "Det här måste ju vara ett skämt. Har jag gått fel? Näe, grannens hus är där borta. Men vårt hus....det är.....borta". Plötsligt slogs Leah av panik. "Vänta nu. Var inte Adonis och Lillith hemma när jag for? Säg inte att............". Leah sjönk ihop på marken av ren förtvivlan. "Är de verkligen borta....?? Snälla säg att de inte vara hemma....snällaaa. Jag klarar inte det här..." Tårar rann obehindrat nedför hennes kinder. 

Hon togs tillbaka till verkligheten när hennes mobil ringde. 

- Hallå?
- LEAH ÄR DU OK?! Visst är Keagan med dig???! Vars är ni nu?!
- Han är med mig. Vi är hemma...vårt hus är borta........
- Stanna där. Vi kommer dit!

"Var inte det där....??"

Kapitel 11

Adonis kände sig iakttagen och tittade upp. När han såg att Leah stod där så kunde han först inte tro sina ögon. Hur var det möjligt? Men det spelade ingen roll hur det kom sig att hon nu stod där framför honom. Det han nu kände var som att en stor tyngd lyft från hans axlar. Han reste sig upp och drog henne till sin famn. 

- Adonis, du tar i för hårt. Jag kan knappt andas.
- Förlåt, jag kan inte hjälpa det. Du är verkligen här.
- Ja, jag är här. Men vars är Keagan?
Adonis tittade oförstående på henne och tittade sedan på pojken på golvet.
- Keagan sitter ju där, sa han och pekade på pojken.
- Det där är ju inte Keagan. Han är ju bara en bebis. Vars är han någonstans?
- Ta en dig en god titt på honom. Det är Keagan.

Leah gjorde som han sa och tittade noga på pojken. När hon insåg att det verkligen var Keagan var det som att en kall illning for genom hela hennes kropp. "Hur är det möjligt? Han var ju bara en bebis. Hur kan vara så stor?"

Adonis bad henne sätta sig på soffan så skulle han förklara allt. Han berättade att hon försvunnit spårlöst kvällen de tog hem Keagan från sjukhuset. Både han och Lillith hade kontaktat polisen och under flera veckor sökte de efter henne, men de kunde inte hitta något spår. Polisen gav upp sitt sökande efter några månader. Han vägrade tro att hon var borta  och fortsatte söka efter henne medan Lillith hjälpte till med att ta hand om deras son. Hur han än sökte så hittade han inget svar till hur hon försvunnit. Det var precis som att hon gått upp i rök. 

- Jag förstår varken varför du försvann eller hur du kan vara här helt plötsligt, men inget av det är relevant. Jag är bara så glad att du är här. Lova mig bara att inte lämna oss igen? Jag tror inte jag skulle klara av det.
Leah visste inte riktigt hur hon skulle svara. Hon förstod inte hur hon kunde ha varit borta i ett helt år när det bara gått ett dygn hemma. Hon hade inte lämnat de frivilligt heller. Hon förstod hur jobbigt det måste ha varit för de, men hon kunde ju inte förklara vars hon tagit vägen. Det enda hon sa till Adonis var att hon inte kunde förklara vad som hände, men lovade att inte lämna de igen. Hon gav honom en blygsam puss på kinden innan hon satte sig framför sin son.

Leah var med sin son hela dagen. Hon kunde inte släppa honom för en sekund. Hon hade ju redan missat en del av hans uppväxt och var inte villig att missa något mer. 

När Lillith fått reda på att Leah var hemma igen så hade skutta glatt och kramat om henne minst lika hårt som Adonis. Även hon hade inte brytt sig om varför hon försvann eller hur hon helt plötsligt var hemma igen. Det enda hon sagt var att hon fanns där för henne om behövde prata. Det kunde vara när som helst och om vad som helst. Leah var så tacksam att ingen av de krävde något svar av henne. Att allt kunde återgå till hur det var innan hon försvann.

Hon höll nästan på att glömma bort att hälsa på sin katt Jinx. Alla häxor ägde en katt och Leah var inte ett undantag. 

Det som ingen av de visste var att de alla var iakttagna. Det var någon som lurade där ute i skuggorna. Frågan var bara vem eller vad?